helminen

Hur kan man ens vilja?
hur kan du ens ha samvetet?
Hur kan du ens inte berätta?
Varför Pratar du inte med mig?




do we belong?

för några år sedan var detta datumet ingen bra dag. Det var då flygplanen fölg in i world trade center och flera människor dog. Jag vaknade upp denna dag och tyckte också det var en dålig dag, för min mensvärk är huge! Men tvingade max att gå ut med mig, så kanske de bir lite bättre, för värktabbletten verkar ju inte hjälpa iallafall!

Gårdagen ar rolig och sjuk. Började med att jag, Natalie, Eea, Parasto och Sandoria åkte ni till s-putte och krökade lite osv. Sen skulle vi egentlgien dra vidare men vi beslutade oss för att spendera kvällen där istället. Vi splade beerpong och dansade och massa annat! Just de, jätte kul att få träffa nessa och Sanna holmberg igår med, längesen ar det allt!

Nu ksa jag iallafall klä på mig för att vandra runt med max och prata om så ovettiga saker som känns onödigt att säga, fast man gör det enda. Ciao!

söndagsmorgon. Och jag är trött, seg och jag vet inte ens själv vad.
Mina planer för dagen är faktiskt många:

*ducha och fixa mig
*städa rummet
*sälja 2 biljetter till någon brud.
*Plugga
*ut och gå.

ska försöka ragga upp Natalie till att gå ut och gå, men tror hon säger att hon inte orkar så det blir väl ensamt eller att ta med någon annan!

Gårdagen var nice nr jag äntligen fick komma hem, eftersom det var det jag velat hela kvällen.








jag lyssnade på din röst genom mörkrets alla gångar, och jag vet att jag kommer att kunna resa mig.

vaknat, åkt byss, och är nu med mandy. Min dag i korta små ord. kvällen r ung så får se vad som löses. Köss

Novell

Varje morgon när jag vaknar upp klär jag på mig min blommiga klänning ner till köket för att göra en kopp te. Tittar på morgonnyheterna och bläddrar i tidningen. Jag pussar min mamma hejdå och cyklar iväg till min mormor Lina. Såhär såg min morgon ut fram tills för två veckor sen, då den sista veckan på sommarlovet hade sin början…

Jag vaknar upp av att solen lyser i mitt ansikte och jag hoppar upp av glädjetjut.

YES! Äntligen sol skrek jag nästan ut. Det har inte varit sol på jätte länge så jag tänkte åka ner till sjön och bada här på mitt sommarställe.

När jag gjort i ordning mig och packat ner min handduk och går utanför dörren ser jag att en familj packar ur sin bil för att flytta in i huset mitt emot oss.

Jag blev förvånad eftersom huset stått tomt länge men samtidigt kikade jag lite om vad det var för människor som skulle bli våra nya grannar.

Till en börjar blev jag besviken på att det var bara gamlingar och jag hade hoppats på en tjej i min ålder, eftersom här ute på landet har jag inte kompisar. Men då ser jag plötsligt en lång, mörkhårig kille stiga ur bilen. Han var snygg, så snygg. Jag fick fjärilar i magen och jag vet inte varför? Jag känner inte honom men han fick mig ändå att små-le.

Jag beslutade för att gå ut på gatan och hälsa och sen cykla ner till stranden.

Han log, och jag log tillbaka och de äldre, som jag tror är hans morföräldrar, hälsade glatt. Jag cyklade iväg, men kunde inte släppa tanken av honom. Genom att bara le emot varandra kände jag mig helt varm i kroppen. Sättet som han log på, de korta jeans shortsen och den vita t-shirten fick mig att bli kär vid första ögonkastet.

Senare emot kvällen berättade mina föräldrar att de skulle iväg till några på middag som bodde några kvarter länge bort och att jag skulle vara ensam tills morgonen.

Så fort de hade åkt gick jag ut, tände en cigarett och satte mig på en utav stolarna vi hade på framsidan. Tiden gick och jag såg cigarretten bli allt mindre. När jag plötsligt tittade mot andra sidan gatan ser jag den snygga killen, sitta ute på terrassen och läsa en bok. Mina tankar snurrade. Vad ska jag göra? Ska jag säga något? Jag beslutade mig för att gå ut på gatan.

            - Hej, sa jag inte allt för högt.

-            Hej, besvarade han med en nervös röst.
- Ska vi gå en sväng? frågade jag.
- Okej.

-          

Det var den enda han sa. Inget mer. Vi gick längst vägen, ner emot sjön. Det började mörkna och han plötsligt frågade mig vad jag hette.

-         Paulina. Vad heter du?

-         Joakim.

Vi gick på grusvägen, som var den sista biten ner till sjön. Vi pratade, inget vettigt, men ändå kändes det speciellt. Han var två år äldre än mig, han var 19 år. Han var här med sina morföräldrar som jag hade gissat men han bodde annars i en håla utanför Göteborg berättade han.
Han frågade inte så mycket om mig, men det behövdes inte, för när han såg på mig och när jag tittade tillbaka visste jag att något var speciellt. Sättet han gick på, inte för fort, men inte heller långsamt.

Vi satte oss på berget vid sjön och bestämde oss för att tända en brasa. Jag gick för att samla ihop pinnar och han öppnade sin ryggsäck och tog fram Mars-Mallows, som vi sen skulle grilla. Jag tog fram tändaren och skulle precis tända på när han sa:

-         jag gör det.

-         Varför? Jag kan göra det.

-         Nej, jag vill inte att du ska bränna dig, eller göra dig illa.

Jag log bara tillbaka och gav honom tändaren. Han var bra på alla sätt och vis, han var omtänksam. När han sa att han inte ville göra mig illa blev jag helt till mig. Aldrig tidigare hade någon varit så snäll och sagt så till mig. Han var så… speciell.

Vi satt och värme oss runt elden, grillade Mars-Mallows på varsin pinne. Vi sa ingenting. Det behövdes inte. Han gav mig en kyss. En varm, lång men inte allt för lång, kyss.

Sen satt vi tysta, han tog min hand och han skulle precis säga någon, men ångrade sig. Vad kan det vara tänkte jag? Han såg orolig ut. Vad kan det vara? Han har inga negativa sidor, inte vad mina ögon kan se.

-         Röker du? Frågade jag.

-         Nej, egentligen inte, men ibland.

-         Vill du ha en? Frågade jag.

-         Okej.

Jag gav honom en, han tände den, men han började hosta. Jag skrattade lite, men sen blev det tyst igen. Vi reste oss och släckte elden och började gå tillbaka. Det var kolsvart ute, jag såg knappt någonting. Han tog min hand, och det kändes bättre, det blev varmt och jag blev mindre rädd. Framme vid mitt hus sa han:

-         Jag blev förvånad över vilken person du är. Jag trodde människor som du inte fanns. Jag önskar att vi kunde spendera mer tid tillsammans, men jag tror inte vi ses igen.

Han pussade mig på kinden och sen gick han. Jag hann inte säga någonting. Jag förstod inte vad han menade.

Jag låg i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på honom, Joakim, hela tiden. Hans underbara röst, hans ögon som var varma och hans leende som gav mig fjärilar i magen. Och det han sa, fick mig in i tankarnas värld. Vad menade han? Jag förstod verkligen ingenting.

Solen började stiga upp, och jag hade ännu inte somnat. Plötsligt hörde jag sirenljus ifrån en bil, jag gick ner för trappan för att gå ut och kolla vad som höll på at hända.

Jag gick ut på terrassen på framsidan och såg att smygtitta. Jag såg hur poliserna gick in i huset mitt emot, där Joakim bor. Jag blev lite nervös, men det kan inte vara Joakim. Eller? Joakim var så underbar, han verkar vara en kille som aldrig göra en fluga förnär. Fast jag hade bara träffat honom en kväll, men kvällen var speciell. Det kändes som om jag hade känt honom i evigheter, men jag kanske hade fel.

Min blick mötte Joakims. Hans ögon var fyllda med tårar och ånger. Han blick sa ord utan att tala. Jag höra honom genom att bara titta på honom, han var ledsen, ångerfylld och rädd. Jag ville inte att han skulle åka, en tår föll längst min kind. Jag såg bilen åka iväg, samtidigt som brevbäraren kom förbi och lämnade morgontidningen.

Jag gick in och satte mig i soffan och läste framsidan rubriker: 19-ÅRIG KILLE MISSTÄNK FÖR MORD. Allting sprack, jag blev paff. Han kan inte vara en mördare, det kan inte vara sant. Men jag brydde mig inte vad han hade gjort, om han hade mördat någon. För mig kunde han bara vara bra, trots de som han begått, på en annan människa. Jag hade funnit min kärlek.

Nu ser min morgon inte alls likadan ut som för två veckor sen. Nu vaknar jag upp på psykhemmet och tänker han kommer komma tillbaka.