.
Jag känner att jag lever när jag… springer ner för den långa backen, regnet öser ner över min kalla kropp, höstens blad som faller mot marken, musiken som hörs från stadens alla hörn, när porten öppnas till himmelriket, fast det egentligen bara var dörren till honom, ljuset som sprider sig när han kisar med ögonen, köket som doftar nybakat, när chokladkakan smälter i min mun, när kvällen möter natt, när månen lyser allra högst och regndropparna går mot sitt slut.
Jag känner att jag lever när jag vaknar upp av en kyss, en hand som klappas över kinden, dörren som smälls igen, solen som lyser, barnskriken som hörs från lekplatsen, höra sin broder komma hem från fisketur, sippa på en färskpressad smoothie, ringa till någon i sin släkt, höra glädjen av ett nyfött barn, se sitt bästa tv-program ha en ännu säsong, tro att ens gosedjur hör vad man säger, veta att första snön kommer att lägga sig innan morgondagen gryr.
Jag känner att jag lever när jag leker med mitt syskonbarn i snön, händerna blir blåa av den iskalla snön, möter sitt livs kärlek inne på en bio, le mot en gammal man som går över gatan, ta skridskorna och vandra mot sjön fastän den inte är fryst, när vårens första blomma dyker upp, solen första strålar, när nosen blir solbränd, yllevantarna som inte längre används, regnet som tar bort den sista snön och låter solen få ta fram det som nu kommer att hända, när du längre inte känner ljuset av den kisade mannen, utan glädjen utav någon annan, som värmer ens själ och ger hopp mot den tid vi inte känner till, framtiden.
Nathalie Helminen.
